Detta tycker jag är Murakamis bästa bok. Här vänder han ut och in på vem som egentligen är en färglös människa. Huvudpersonen har en självuppfattning som betydelselös och en som ingen lägger märke till. Men stämmer det med hur omgivningen uppfattar honom? Hur ofta tror vi inte att den bild vi har av oss själva är samma bild som andra har? Tankeväckande. Murakami har en förmåga att skapa sympati för huvudpersonerna i sina böcker, trots att dessa på intet sätt har någon likhet med många andra i "bekräftelsebehovs-generationen". Huvudpersonen är långt ifrån behov av bekräftelse el behov av att stå i centrum. Just därför är han så sympatisk